Nu börjar skolvardagen ta form och jag gillar detta. Jag gillar mina elever. Det är mycket arbete med dem, de är spretiga och de tycker mycket, om allt och ingenting och om allt igen. De pratar inte alltid vackert till varandra, de använder ord som inte finns av denna värld. Jag undrar vart allt kommer i från. Ibland använder de fysisk aktivitet med varandra, när den ena inte vill, när den ene inte är med på "leken", de blir ledsna, ont magen och allmänt oroliga. De vill inte ha det så här, de vill inte vara otrygga, men varför blir det så här? De är starka individer och de tror på sig själva och de tycker ofta att de har rätt, det finns liksom inget annat. Jag pratar, visar och gör sociala berättelser för att få förståelse. De tittar och lyssnar intensivt, de vill ju inte ha det så här. Ändå blir det fnurror ofta ofta. Jag ska vägleda, visa dem och ge dem verktyg hur de kan göra och vad de kan göra. Det borde inte vara så svårt. Men tillsammans så.....
Kunskaperna ska in på ett eller annat sätt. Genom olika metoder och genom olika strategier och de använder verkligen olika strategier. De skriver siffror nerifrån och upp, så har jag aldrig lärt mig....men nu då. Jag vill att de ska lära sig på "mitt" sätt, men det vill inte de. Konstigt :-)
De är egna individer allihop och de är härliga på sitt sätt, med eller utan svårigheter. De har förmågor utöver det vanliga och de kan mycket. Jag luskar och vill komma dem in på bara skinnet, jag vill vinna deras förtroende och deras gillande. Jag vill lyckas med dem. Det kommer att ta tid, men jag vet att vi kommer att lyckas. I morgon eller någon annan dag.
